De första dagarna på Koh Phangan har jag varit livrädd för sand. Det börjar släppa lite nu. Om man luras lite med min bamsebok kan jag glömma bort att jag inte gillar sand och kan sitta en stund på stranden. Fast jag får kanske vara lite tydligare: jag gillar att äta sand, men jag gillar inte att sitta, krypa eller sätta händerna i sand. Nä, då vill jag hellre sitta på armen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Min pappa förstår precis varför du inte gillar sand....det gjorde han aldrig heller och gör det faktiskt fortfarande inte heller. Min farmor och farfar fick ta med sig en plast pool till stranden som han fick sitta i.....Jag vet han är lite mesig, jag lovar att bli tuffare.
Jag vet också att du är tuff så snart njuter du nog av sanden mellan tårna lika mycket som mellan tänderna :)
Skicka en kommentar