En pappa-dag

Igår var det dags att sprida askan efter pappas kropp i havet. Det blev precis som pappa hade tänkt sig. Han hade beställt det bästa väder Gud kunde ordna. Solen sken på oss och sa till oss att njuta, precis som pappa sagt att vi skulle göra. Det var så konstigt, för i bilen kvällen innan sa jag att det kändes som att pappa satt med oss i bilen. Sen igår tyckte jag att han höll mig i handen när jag satt framför tvn. Så det var alldeles tydligt att han ville komma och säga till oss att det bara var askan som farfar och jag spred i havet. Det var inte pappa. För han är någon annanstans och han kommer och hälsar på oss lite när han vill. Precis som han lovade. Och konstigt vore det väl annars.